Till alla rökare

Till alla rökare.
Min farmor är inte ens 80 år än. Hon ligger just nu och kämpar för sitt liv på sjukhuset. Hon kan inte andas själv. Under två års tid har hon åkt in och ut på sjukhuset, och fler gånger än jag kan hålla ordning på har hon hamnat på intensiven och givits 30 min till en timme kvar att leva.
Jag vill att ni tänker på alla ni påverkar med er rökning. Inte bara fysiskt med den passiva rökningen ni påtvingar folk i er omgivning. Tänk på alla de ni påverkar psykiskt när ni blir riktigt dåliga. Det är ingen snabb död ni har att se fram emot.
Jag kan säga er att det är en enorm psykisk stress att inte veta från den ena stunden till den andra om min farmor ska leva eller dö. Vill ni utsätta era nära och kära för den oron och ovissheten på det utdragna sättet det kommer bli?
Min farmor slutade röka helt efter den första gången hon blev livshotat sjuk. Men då hade hon ju redan fått lungsjukdomen KOL. och det blir man inte frisk från. Det är bara en fråga om tid då.
Så tänk på vilket lidande ni utsätter både er själva och era nära och kära för. Så länge ni röker är det oundvikligt. Förhoppningsvis har det inte gått för långt än. Förhoppningsvis spelar det fortfarande roll om ni slutar röka nu.

Carpe diem

Idag har en stor tung sten lyfts från mina axlar. Idag tog jag mod till mig och erkände skammen för att våga be om hjälp. Jag har inte förklarat det här helt och hållet för någon. Jag har bara berättat vissa delar olika ingående för några personer. Det har varit för stort och jobbigt och invecklat.
Det tog två år för mig att bearbeta stressen och bygga upp min självkänsla igen. Jag kan inte säga att jag är helt klar med det, men jag är i alla fall tillräckligt stark för att börja gå vidare nu. Röra mig framåt i livet.
Det är så stort att jag började gråta lättnadens tårar.
Jag har skjutit upp det så länge nu, och jag höll på att skjuta upp det idag med, tills jag såg en lapp som mamma hade lämnat på min plats vid köksbordet. Jag vet inte riktigt vad det var med den som fick mig att ändra mig. Den hade liksom ingenting med detta att göra. Men den fick mig att må bra, och sådana tillfällen måste man ta i akt. Det är lite som att köpa jeans. Man måste vara på riktigt bra humör för att orka med det, så när man väl är det måste man passa på att slå på stort och köpa många par. Idag passade jag på att ta tag i något av det jobbigaste jag varit med om i hela mitt liv.

Ibland är det bra att inte tänka alls

Första inlägget (på länge) för i år!

Okej första inlägget för i år. Det är sent, jag vet. Men det är fortfarande januari i alla fall! Vad har hänt sedan sist då? Massor. Kan ju dra en kort summering; Min födelsedag kom och gick, jag fick massa fina persenter, jag fick träffa Emmas nya pojk efter mycket om och men, jag påbörjade en ungdomsledarutbildning från svenska ridsportförbundet, jag gick med i ungdomssektionen på min ridklubb (där jag även har haft en del av ansvaret för hemsidan sedan i somras www.storasridklubb.com), jag var med på gymkhanauppvisningen på ridklubbens luciashow som pepparkaka, jag blev bjuden på julbord på liseberg av de underbara människor som äger hästen jag hjälper till att rida, jag jobbade som ett djur i december, jag köpte en presentpåse till hästägarna (Koffe och David) som inehöll lite godis, två filmer och det första jag någonsin köpt på systemet själv, nämligen en flaska rött. Julafton kom och gick och sedan orkade jag inte mer och blev sjuk och ungefär där passerade nyår också. Men jag hann bli frisk till dagen innan Josefin skulle åka tillbaka till Karlskrona så att vi kunde träffas och ha after-new-years-party, den kvällen tog oss till Styrbord Babord som överträffade mina förväntningar, dit kommer jag definitvt gå igen.
Det har varit en bio-månad, jag har sett Sherlock Holmes med familjen, Simon och Ekarna med mamma då vi hade en mor-dotter kväll med rastaurang och bio, och New Years Eve med Sandra och Jennifer då vi hade det lite mysigt hos Sandra innan och käkade hemmagjord pizza och snackade om resor och flytta hemifrån.
På ganska kort tid har jag ramlat av hästen, två gånger in i staketet så det gick sönder på två ställen, och en gång på den frusna marken så att hjälmen gick sönder. Detta resulterade dessbättre bara i massa blåmärken och lindrigare skrapsår, de värsta skadorna var en stor lårkaka som tog ett par månader innan det försvann och slutade göra ont, och självklart en rejäl smäll på självförtroendet.
Förra helgen avslutade jag ungdomsledarkursen med massa ny kunskap, inspiration och nya kontakter.
Det är väl i stora drag vad som har hänt såhär långt. Nu tänkte jag se om det över huvudtaget är möjligt att springa ute. I så fall ska jag ta en tur till farmor och hålla henne sällskap lite.
Arrivederci!

Think for yourself

Dagarna går fort. Veckor blir till månader, månader blir till år. Och hela tiden gör vi nästan samma saker. Det är svårt att bli lycklig och känna sig meningsfull, med massmedia och den industriella stress som präglar oss nästan utan att vi tänker på det. Vilket är precis vad som är meningen. Vi ska inte tänka efter själva, massmedia ger oss förebilder att sträva efter så att vi ska konsumera mera och mera, vårt industrisamhälle tvingar oss att arbeta ikapp med maskiner, som maskiner. Och allt går i en ond cirkel, vi sliter ut oss i strävan efter saker som media säger att vi vill ha, utan att egentligen tänka efter. I samma takt känner vi oss alltmer ensamma.

Det är väldigt svårt att skilja på om min vilja verkligen är MIN vilja eller om det är massmedia som ligger bakom i grund och botten. För många är det istället eller även, religion som ligger bakom människors vilja och strävan. Men för mig är religion lika illa som massmedia. Det främjar inte det egna tänkandet, snarare låser det.
Jag tror att vi borde tänka på livets frågor oftare. Varje dag kanske, beroende på hur svårt det är att besvara dem, riktigt. Och sedan upprepa svaren för sig själv tills man kommer ur sitt tankemönster och börjar leva efter sitt eget huvud, sitt eget hjärta.

Men det är svårt. Många gör inga livsförändringar förrän de nått en kritisk punkt i livet. Eftersom livsförändring bara kan uppnås med ett annat sätt att tänka. "Ändra dina tankar och du ändrar din värld", ett uttryck som ger en oerhört mycket frihet.

Varför är jag här?
Vad motiverar mig mest, rädsla eller kärlek?
Vad betyder frihet för mig?
Vad gör mig lycklig?
Vad är meningen med livet?

Här är videoklippet som inspirerade mig till att skriva det här inlägget.





Eftersom jag är vid ett stort vägskäl i livet är det de här frågorna jag går runt och funderar på just nu. För att få en slags vägledning. Men det är aldrig för sent att välja en annan väg. Det måste man komma ihåg.

Ta bladet från mun

Min bloggaktivitet går i vågor som ni kanske har märkt. Men jag har valt att acceptera det. Bättre det än att jag tar bort bloggen så fort jag tröttnar, ju.
Men nu ska vi inte prata om det. Idag är det bästa dagen på veckan, dagen då man har hela helgen att se fram emot. Och min helg består mest av ridning faktiskt. Och lite nyktert födelsedagsfestande (det går ju det med). Kan nämligen inte avstå min ridning på söndagar i första taget.
Min nya medryttarhäst Irre är nämligen bara 6 år, vilket betyder att han fortfarande är unghäst och under utbildning. Tycker det är sjukt spännande att få vara med på det. Jag har i regel bara ridit äldre, utbildade och rutinerade hästar innan, så detta är riktigt roligt. Man lär sig så himla mycket på att lära någon annan. Speciellt som att jag får träna för tränare också, även jag behöver lära mig nya saker.
Förra veckan åkte vi iväg till alingsås för att träna tömkörning för Anders Eriksson. Det var det roligaste jag har gjort på länge. Det var skithäftigt att träna för någon man har sett på scandinavium.
Det finns så många möjligheter när jag rider Irre, jag får liksom göra vad som helst i princip. Så länge det inte skadar Irre eller hans träning såklart.
Så söndagar är heliga. Bara att komma till deras lilla gård mitt ute på landet är ovärderligt. Det är så avstressande så det finns inte. Finns inget annat som ger mig sådan ro som att komma dit och vara där.

Men nu ska jag ta och fixa lite med en födelsedagspresent innan jag sticker iväg till stallet, trevlig fredagskväll på er!

Energipåfyllning

Mellanmålet, perfekt för sugna själar och låga blodsockernivåer som kräver snabba handlingar. Här har jag:

Jordgubbsfil

ett päron skuret i bitar

naturella solrosfrön

linfrön

Snabbt, enkelt och gott. Alltid bra att ha i saker som gör att man måste tugga mycket (som solrosfrön och linfrön) eftersom det tar längre tid att få i sig maten och därmed hinner känna lagom mättnad innan man blir proppmätt.

Middagen, alla har vi våra olika recept på chili con carne (som förövrigt betyder chili med kött, på italienska), och här har jag ett som jag är förälskad i: 

800 g blandfärs

1 gul lök

2 burkar finkrossade tomater med basilika

ca 1 dl het chilisås

ca 3 msk tomatpuré

salt

svartpeppar

cayennepeppar

paprikapulver

2 gröna paprikor

1 burk kidneybönor

1 liten burk majs

Grönsakerna lägger jag i ca 5-10 min innan servering för att de ska hålla sig "krispiga" och inte mjukna. Jag föredrar att göra min chili con carne ganska stark, men vill man ha den mildare så kan man använda en mildare cilisås och ta det försiktigt med cayennepepparn. Paprikapulvret är mest till för att ge det hela lite fin färg.

When you think you're playing and you realize it's life, playing you.

Vissa saker är bara inte rättvisa. Det är så orättvist det kan bli. Jag vill verkligen inte förlora honom. När jag äntligen hittat rätt. Men det är väl inte min tid. Nu förstår jag hur Emma Hovi kände när hon inte red på flera år efter att hon sålt sin häst. Förut kunde jag inte förstå att man avstår HELT från ridning. Men när man förlorat ett sådant band kan man inte nöja sig med mindre. Känns inte värt. De som äger stallet där han står har lovat att jag får rida deras hästar. Men det är inte Sebastian. Det är konstigt för jag har bara ridit honom i ca 2 månader, som medryttare dessutom, ändå känns det som att hjärtat ska slitas ut ur kroppen.

Möten som berör

På väg hem från ett ärende i stallet idag hände en märklig sak. Det var inte det att alkisen började prata med mig på bussen, sådant är jag van vid. Det var mer vad han sa och hur berörd jag blev av det.

Först började han småprata, såg min kamera och frågade om jag var fotograf, sedan frågade han om jag red fast jag inte hade några ridkläder på mig. Så pratade han om sin syster som höll på med hästar och någon historia om när han fick rida med på en ponny och en schäferhund kom och gjorde hästarna oroliga, och om hur han då hade använt sin "militärröst" och sagt åt hunden att vända hem, varpå den faktiskt gjorde det.

Sedan var han tyst en stund och suckade innan han berättade om sitt år. Sitt nedbrytande år som antagligen var början på hans supande.
Han började med att tala om att hans pappa hade dött av cancer i hela kroppen. Han sa att visst är det väl inte så konstigt att en 78-åring dör, men det är ändå jobbigt. Sedan berättade han att inte långt därefter fyllde han själv år och fick ett telefonsamtal. Han sa att han trodde att det var någon kompis som skulle gratta honom. Men det var hans syster. Hej, sa hon. sedan var hon tyst och han fick säga hallå innan hon började prata igen. Erik har dött, sa hon då. Han fattade inte vad hon menade för den enda Erik han kände var hennes son, alltså hans systerson som var 18 år. Han trodde att det var ett skämt eller något och väntade på att hon skulle säga det, men det gjorde hon inte. Erik hade varit ute och kört och krockat med en rattfull lastbilschaufför.
Jag hörde på rösten att detta var jättejobbigt att berätta.

Efter några andetag sa han att ovanpå allt så hade hans flickvän lämnat honom också. För en Indier. Han förstod verkligen inte vad hon såg hos Indiern eller varför hon hade lämnat honom för denne. Jag som var så snäll mot henne, sa han. Han hade köpt smycken för hundra tusen sa han. Han förklarade att hans pappa hade haft mycket pengar.
Han sa att han funderade på att anmäla henne för att ha "sol-och-vårat" honom. Så frågade jag om det verkligen var nödvändigt och då sa han att han kände så. Men han sa att hans syster också hade ifrågasatt det och sagt att det nog hade varit bättre att gå till en psykolog istället. Han sa att han köpte det och jag sa att det är nog bättre för man mår ändå inte bättre av att ge igen, och alla behöver vi prata med psykologer ibland. Han höll med.

Så sa han att han var så rörd av att hans syster brydde sig så mycket om honom och hade tid för hans problem när hennes son precis hade dött. Och där brast han i gråt och sa att han inte brydde sig om ifall han fick tillbaka alla pengar bara han kunde få tillbaka Erik. Han berättade med gråt i rösten om vilken bra kille det var och vilka fina vänner han hade. Att det hade kommit 150 personer till hans begravning mitt ute i ingenstans. Han grät och sa att det inte var rätt att en 18-åring ska behöva mista livet på ett sådant sätt.

Jag blev väldigt berörd av det han berättade och samtidigt lite chockad över hela situationen. Att han öppnade sig så för mig och började gråta och allt. Jag visste inte riktigt vad jag skulle säga eller göra. Kunde bara instämma och lyssna. Sedan var jag tvungen att gå av bussen och då kunde jag inte hålla tårarna borta. Att mista så många nära relationer på så kort tid är fruktansvärt jobbigt. Man brukar säga att man hamnar i kris. Och det är antagligen vad han har gjort, antagligen anledningen till att han super.
Jag hoppas att han lyssnar på sin syster och går till en psykolog för att få hjälp att bearbeta allt detta så att han klarar sig igenom det med livet i behåll.

Det här är nog något jag aldrig kommer glömma.

Invincible

Ni vet när man är ung och dum. Fast man tror att man är oövervinnelig. Samtidigt som man inte tror att man tror att man är oövervinnelig utan tror att man är jättemogen och har lärt sig läxan.
Jag snackar om att jag fick två hemska myggbett på fotleden som vätskade sig. Min arbetskamrat sa åt mig att lägga på lite handsprit. Men självklart ignorerade jag det av någon outgrundlig anledning, tänkte väl att det inte behövdes. Dagen efter hade min vrist svullnat upp lite men jag avfärdade det som en allergisk reaktion på myggbetten som jag kan få ibland och som brukar gå över av sig själv. Dagen därpå ömmade hela vristen men oövervinneliga Therese går och jobbar ändå såklart. När jag kommer hem är jag så trött och har så ont i vristen att jag börjar gråta. Och jag kan säga att jag inte gråter i första taget.
Mamma tar sig en titt på min vrist och kör mig till läkaren. Det visar sig att myggbetten blivit infekterade så att jag måste ta penicillin och lägga om en kompress om vristen som måste bytas varannan till var tredje timme.
Allt detta hade kunnat undvikas om jag bara hade tagit lite handsprit när min kollega sa till mig. Det hade kunnat bli mycket lindrigare om jag inte hade jobbat med en vrist som gjorde ont utan gått till läkaren direkt istället. Men nej jag är ju så oövervinnelig.
Så nu gick hela min helg åt skogen och jag tvingas ta tabletter. Jag som verkligen HATAR att ta tabletter.
Fan vad trött jag blir på mig själv ibland.