Möten som berör

På väg hem från ett ärende i stallet idag hände en märklig sak. Det var inte det att alkisen började prata med mig på bussen, sådant är jag van vid. Det var mer vad han sa och hur berörd jag blev av det.

Först började han småprata, såg min kamera och frågade om jag var fotograf, sedan frågade han om jag red fast jag inte hade några ridkläder på mig. Så pratade han om sin syster som höll på med hästar och någon historia om när han fick rida med på en ponny och en schäferhund kom och gjorde hästarna oroliga, och om hur han då hade använt sin "militärröst" och sagt åt hunden att vända hem, varpå den faktiskt gjorde det.

Sedan var han tyst en stund och suckade innan han berättade om sitt år. Sitt nedbrytande år som antagligen var början på hans supande.
Han började med att tala om att hans pappa hade dött av cancer i hela kroppen. Han sa att visst är det väl inte så konstigt att en 78-åring dör, men det är ändå jobbigt. Sedan berättade han att inte långt därefter fyllde han själv år och fick ett telefonsamtal. Han sa att han trodde att det var någon kompis som skulle gratta honom. Men det var hans syster. Hej, sa hon. sedan var hon tyst och han fick säga hallå innan hon började prata igen. Erik har dött, sa hon då. Han fattade inte vad hon menade för den enda Erik han kände var hennes son, alltså hans systerson som var 18 år. Han trodde att det var ett skämt eller något och väntade på att hon skulle säga det, men det gjorde hon inte. Erik hade varit ute och kört och krockat med en rattfull lastbilschaufför.
Jag hörde på rösten att detta var jättejobbigt att berätta.

Efter några andetag sa han att ovanpå allt så hade hans flickvän lämnat honom också. För en Indier. Han förstod verkligen inte vad hon såg hos Indiern eller varför hon hade lämnat honom för denne. Jag som var så snäll mot henne, sa han. Han hade köpt smycken för hundra tusen sa han. Han förklarade att hans pappa hade haft mycket pengar.
Han sa att han funderade på att anmäla henne för att ha "sol-och-vårat" honom. Så frågade jag om det verkligen var nödvändigt och då sa han att han kände så. Men han sa att hans syster också hade ifrågasatt det och sagt att det nog hade varit bättre att gå till en psykolog istället. Han sa att han köpte det och jag sa att det är nog bättre för man mår ändå inte bättre av att ge igen, och alla behöver vi prata med psykologer ibland. Han höll med.

Så sa han att han var så rörd av att hans syster brydde sig så mycket om honom och hade tid för hans problem när hennes son precis hade dött. Och där brast han i gråt och sa att han inte brydde sig om ifall han fick tillbaka alla pengar bara han kunde få tillbaka Erik. Han berättade med gråt i rösten om vilken bra kille det var och vilka fina vänner han hade. Att det hade kommit 150 personer till hans begravning mitt ute i ingenstans. Han grät och sa att det inte var rätt att en 18-åring ska behöva mista livet på ett sådant sätt.

Jag blev väldigt berörd av det han berättade och samtidigt lite chockad över hela situationen. Att han öppnade sig så för mig och började gråta och allt. Jag visste inte riktigt vad jag skulle säga eller göra. Kunde bara instämma och lyssna. Sedan var jag tvungen att gå av bussen och då kunde jag inte hålla tårarna borta. Att mista så många nära relationer på så kort tid är fruktansvärt jobbigt. Man brukar säga att man hamnar i kris. Och det är antagligen vad han har gjort, antagligen anledningen till att han super.
Jag hoppas att han lyssnar på sin syster och går till en psykolog för att få hjälp att bearbeta allt detta så att han klarar sig igenom det med livet i behåll.

Det här är nog något jag aldrig kommer glömma.