Det rullar på nu

Jag måste bara säga att det är förjävla skönt att ha körkort rent ut sagt. Speciellt när man mår lite halvkasst och ska till jobbet på lördag och söndag. Bara slippa ha något att göra med Buss 76. Sova liite längre på morgonen. Plus att hela körkortsbiten är över. En grej jag slipper känna att jag måste hinna med. Det rullar på nu.

Häst för hela slanten

Idag var hästen såklart lääängst bort i hagen när jag skulle hämta honom. Men han följde i alla fall med snällt hela vägen bort.
Och han har varit så himla gosig idag. Inte så stissig som han kan vara i stallet ibland, utan han har stått stilla lugnt och fint och buffat och puffat på mig.
Sedan blev det hård träning i paddocken. Både han och jag svettades som skam i det fina vädret. Men det var roligt och jag tror att det gjorde nytta. Jag hade kollat upp i förväg olika markarbetsövningar och bestämde mig för att lägga galoppbommar på ena långsidan för att träna på att länga och korta galoppen. Sedan travade jag på den andra långsidan och lade en volt i mitten. Jag gav honom skrittpauser och gjorde halter. Sedan började jag med att galoppera på spåret på långsidorna och trava på kortsidorna, sedan bytte jag så jag galopperade på kortsidorna och travade på långsidorna. Sedan blev lilla hästen trött så då travade jag av honom lite och sedan tog vi en liten tur på grusvägen fram och tillbaka för att byta miljö lite. Däremot var de gröna soptunnorna vääldigt farliga så jag fick hoppa av och leda förbi honom. Men det var väl lika bra.
Nöjd med dagen och med dagens ridpass. Även om det inte blev perfekt alltid så var det nog rätt bra träning för honom. Och för mig med tydligen!

Den gemensamma nämnaren

Mycket död nu. Tankarna går till Norge och Amy Winehouse och döden som sådan. Man pratar om tragisk död, men jag undrar egentligen om inte döden är lika tragisk för alla efterlevande som mist någon, oberoende på hur det går till. Det man sörjer är ju att man mist någon man tycker om. Det är den gemensamma nämnaren. Det är som Sissela Kyle sa: Alla ska vi dö. Men det är ju inte det värsta som kan hända en människa. Det är väl snarare att mista nära och kära. Alla ska vi mista nära och kära.

Ibland liksom hejdar sig
tiden ett slag
och någonting alldeles
oväntat sker.
Världen förändrar sig
varje dag
men ibland blir den aldrig
densamma mer.


Alf Henrikson



En låt där Amy visar prov på sin otroliga röst.

Tänkvärt

Just nu borde jag inte alls sitta och skriva här. Jag har nämligen privilegiet att få gå upp i gryningen och jobba imorgon. Men jag läser en bok just nu där jag kom över en så fin dikt om döden. Och jag har tänkt på döden rätt mycket det senaste faktiskt. Som när jag åkte förbi kyrkogården mellan Svingeln och Ullevi Norra, där det står just "Tänk på döden" ovanför ingången. Inte "De döda" utan "döden". För mig blir det ungefär samma sak som att säga "uppskatta livet", fast samtidigt inte. Tänk bara på döden. Jag har funderat över vad som egentligen menas med uppmaningen nästan varje gång jag åkt förbi där. Men det kan vi ta en annan gång. Nu ska jag ägna en fin tanke åt döden, och dela med mig av den fina dikten från en mamma till sina döttrar.

Gråt inte vid min grav
jag är inte där,
jag är vårvindarnas luftström
jag är vinterns gnistrande snötäcke
jag är sommarsädens solsken
jag är höstens stilla regn

När ni vaknar om morgonen
är jag fåglarna som plötsligt
väcker er ur stillheten och
jag är stjärnans blida sken om natten.
Gråt inte vid min grav
Jag är inte där, jag är inte död.

Där jag mår bäst

Igår var jag ute på en två timmar lång uteritt på Sebastian tillsammans med Daniel på hans häst Irvan. Vi hade perfekt väder och det var en riktigt trevlig runda. Mycket miljöträning för hästarna var det då man red igenom gårdar med massa skrot, bilar och byggmaterial. Det var både asfalt, grusväg, sandväg, stigar, öppet, skog, kuperat, plant och klättring bland stock och sten.
På ett ställe blev Sebastian lite fundersam över en bil som stod mitt i vägen med öppen baklucka och skulle gå långt på sidan av bilen. Bara det att där låg det armeringsjärn som han då trampade på och blev jätterädd och kastade sig bakåt och sprang iväg en bit. Men ägaren flyttade bilen sen så vi kunde rida förbi lättare, så det gick bra till slut.

Sedan en bit bort tog vi en galopp uppför en lång backe och helt plötsligt började jag känna igen mig då vi kom in på en gård. Så såg jag att det stod "Adolfsro" på en skylt. Det hade jag INTE väntat mig. Det är nämligen så att på min lågstadieskola fanns det en fritidspedagog som hette Bruno, som varje år tog med sig fjärdeklassarna på en vandring genom skogen från Angered till Ale där gården "Adolfsro" ligger (där Bruno själv bor), för att övernatta två dagar tror jag det var, i tält. Och så fick man leka där, han hade linbana (!) vilket var det roligaste, fast man fick passa sig så man inte ramlade ner i den gigantiska myrstacken som var precis nedanför, och där fanns en damm, utedass och jättefin trädgård. På kvällen grillade vi och man fick vara uppe så länge man orkade! Vad spännande det var. Sedan behövde vi inte gå tillbaka till skolan utan våra föräldrar kom och hämtade oss med bil.
När vi red in på gården igår var Brunos fru ute, så jag frågade om Bruno var där, och det var han. Han kände igen mitt ansikte men kunde inte riktigt placera mig. Och det förstår jag, så många klasser han har haft. Plus att det var nio år sedan! Men det var kul att se honom och att komma dit på häst i ett helt annat sammanhang och bara få tillbaka alla minnen. Och ridvägen går ju förbi där så jag lär ju rida förbi fler gånger.

När vi kom tillbaka till stallet efter två timmar ungefär kändes det i kroppen. Det var länge sedan jag red så länge. Även Sebastian var trött, vilket var meningen eftersom jag ska träna upp hans kondition och styrka. Så jag är nöjd med gårdagens ritt. Trevligt sällskap hade jag med. David var glad att jag gillar att rida ut för annars har han inget sällskap. De andra i stallet är inte lika pigga på det nämligen.
Nästa gång ska vi ta en lika lång tur fast en annan väg. Ska bli kul.

En bild på en liten (stor) kisse på gården som brukar komma och gosa med mig och hålla mig sällskap när jag äter min macka på bänken.

Jag gillar att ni gillar

Ville bara göra ett litet inlägg om att jag uppskattar att ni trycker på "gilla" -knappen under inläggen. Det är roligt att få feedback, men ibland kanske man inte har något speciellt att kommentera så då blir det lättare att "gilla". Det blir ändå en slags feedback. Och det gillas!

Min nya kille!

Imorgon ska jag ut och rida Sebastian för första gången (förutom provridningen då), ska bli spännande. Jag kan nog inte förklara riktigt hur lycklig det här gör mig. Hur mycket jag har saknat att rida. Eller hur mycket jag har saknat hästar i allmänhet. Hästar ger mig ro i både kropp och själ, de tar mig ner på jorden. Detta året har jag behövt det allra mest, men haft det så sjukt lite.
Men nu är det ändring på det!