Där jag mår bäst

Igår var jag ute på en två timmar lång uteritt på Sebastian tillsammans med Daniel på hans häst Irvan. Vi hade perfekt väder och det var en riktigt trevlig runda. Mycket miljöträning för hästarna var det då man red igenom gårdar med massa skrot, bilar och byggmaterial. Det var både asfalt, grusväg, sandväg, stigar, öppet, skog, kuperat, plant och klättring bland stock och sten.
På ett ställe blev Sebastian lite fundersam över en bil som stod mitt i vägen med öppen baklucka och skulle gå långt på sidan av bilen. Bara det att där låg det armeringsjärn som han då trampade på och blev jätterädd och kastade sig bakåt och sprang iväg en bit. Men ägaren flyttade bilen sen så vi kunde rida förbi lättare, så det gick bra till slut.

Sedan en bit bort tog vi en galopp uppför en lång backe och helt plötsligt började jag känna igen mig då vi kom in på en gård. Så såg jag att det stod "Adolfsro" på en skylt. Det hade jag INTE väntat mig. Det är nämligen så att på min lågstadieskola fanns det en fritidspedagog som hette Bruno, som varje år tog med sig fjärdeklassarna på en vandring genom skogen från Angered till Ale där gården "Adolfsro" ligger (där Bruno själv bor), för att övernatta två dagar tror jag det var, i tält. Och så fick man leka där, han hade linbana (!) vilket var det roligaste, fast man fick passa sig så man inte ramlade ner i den gigantiska myrstacken som var precis nedanför, och där fanns en damm, utedass och jättefin trädgård. På kvällen grillade vi och man fick vara uppe så länge man orkade! Vad spännande det var. Sedan behövde vi inte gå tillbaka till skolan utan våra föräldrar kom och hämtade oss med bil.
När vi red in på gården igår var Brunos fru ute, så jag frågade om Bruno var där, och det var han. Han kände igen mitt ansikte men kunde inte riktigt placera mig. Och det förstår jag, så många klasser han har haft. Plus att det var nio år sedan! Men det var kul att se honom och att komma dit på häst i ett helt annat sammanhang och bara få tillbaka alla minnen. Och ridvägen går ju förbi där så jag lär ju rida förbi fler gånger.

När vi kom tillbaka till stallet efter två timmar ungefär kändes det i kroppen. Det var länge sedan jag red så länge. Även Sebastian var trött, vilket var meningen eftersom jag ska träna upp hans kondition och styrka. Så jag är nöjd med gårdagens ritt. Trevligt sällskap hade jag med. David var glad att jag gillar att rida ut för annars har han inget sällskap. De andra i stallet är inte lika pigga på det nämligen.
Nästa gång ska vi ta en lika lång tur fast en annan väg. Ska bli kul.

En bild på en liten (stor) kisse på gården som brukar komma och gosa med mig och hålla mig sällskap när jag äter min macka på bänken.