När jag började älska mig själv.

När jag började älska mig själv, förstod jag, att jag alltid och vid varje tillfälle befinner mig vid rätt plats och rätt tidpunkt, och att allt som sker är riktigt - utifrån detta kunde jag vara lugn. Idag vet jag att detta kallas TILLIT.

När jag började älska mig själv, kunde jag urskilja, att emotionell smärta och lidande endast är signaler till mig själv, att jag lever i konflikt med min egen sanning. Idag vet jag att detta kallas ATT VARA AUTENTISK.

När jag började älska mig själv, slutade jag längta efter ett annorlunda liv, och jag kunde se, att allt runtomkring mig är en en uppfordran att växa. Idag vet jag att detta kallas MOGNAD.

När jag började älska mig själv, slutade jag att beröva mig själv min fria tid och jag slutade med att planlägga stora projekt för framtiden. Idag gör jag endast sådant som ger mig fröjd och glädje, sådant som jag älskar att göra och som får mitt hjärta att sjunga och jag gör det på mitt eget sätt och i min egen takt. Idag vet jag att detta kallas ÄRLIGHET.

När jag började älska mig själv, befriade jag mig från allt som inte är bra för min hälsa - mat, människor, ting, situationer. Allt som hela tiden drar mig ner och bort från mig själv. Till att börja med kallade jag det för sund egoism, men idag vet jag att det är KÄRLEK TILL MIG SJÄLV.

När jag började älska mig själv, slutade jag med att alltid vilja ha rätt och ända sedan dess har jag mindre fel. Idag har jag upptäckt att detta kallas ÖDMJUKHET.

När jag började älska mig själv, vägrade jag att fortsätta leva i det förgågna och att oroa mig inför framtiden. Nu lever jag endast i ögonblicket, där ALLT äger rum. Idag lever jag dag för dag och kallar det MEDVETENHET.

När jag började älska mig själv, insåg jag, att mina tankar kan göra mig eländig och sjuk. Men när jag kopplade ihop det med mitt hjärta, blev mitt tänkande en värdefull kompanjon. Denna förbindelse kallar jag idag för HJÄRTATS VISDOM.

Vi behöver inte längre frukta vare sig meningsskiljaktigheter, konflikter eller problem med oss själva eller andra. Till och med stjärnor stöter samman ibland, varvid nya världar uppstår. Idag vet jag att det är det som är LIVET.

Charlie Chaplin.

Den här texten gick rakt in i mitt hjärta, och då visste jag att det var sant. Det är såhär det är eller åtminstone det jag ska sträva att leva efter. Detta kallar jag INSPIRATION.

Jag kan, men jag kan inte.

Jag har aldrig mått så dåligt psykiskt efter en löprunda. Det brukar ju vara tvärt om. Men det är otroligt knäckande när man känner att man kan springa snabbare och längre konditionsmässigt. Men inte med mina förbannade knän. 5,5 km på 40 min. Förut sprang jag en mil lika snabbt. Det är dåligt. Usch. Jag vill verkligen till en sjukgymnast. Då får det kosta då men jag måste få hjälp, jag vet ju inte ens egentligen VAD som är felet med knäna. Kan bara gissa att det är överansträngning och för svaga muskler däromkring.

Men jag ska i alla fall skriva en positiv sak också. På torsdag ska jag provrida Ohboy. Behöver jag säga mer? :)

En dag som Valdagen.

Idag har jag fått gjort en hel del. Känns som att jag aldrig fått en lugn stund. Och med lugn stund menar jag vara hemma utan att göra något speciellt.
Dagen börjades med att gå till vallokalen och rösta för allra första gången i mitt lilla liv. Det var faktiskt lite spännande ska jag erkänna. Och jag är nöjd med hur jag röstade trots att jag ändrade mig natten innan.
Sedan hjälpte jag till med veckohandlingen och passade även på att köpa en inliner. Efter det hade vi tänkt promenera/springa i Skatås, så passade jag på att övningsköra dit. Det var första gången mamma följde med i bilen sedan jag började köra. Jag säger bara det. Det är OTROLIGT tur att jag slipper öva med henne. Som pappa sa: Det är väl ganska bra att ha någon bredvid som vågar titta ut genom fönstret och inte ner i väskan?
Haha jadu.
Eftersom det regnade så sket vi i promenixen och åkte och hälsade på farmor som äntligen är hemma igen efter lång tid på sjukhus. När vi kom hem hjälpte jag till att måla några bräder till huset och gjorde i ordning i köket.

Imorgon och på tisdag ska jag jobba på min högstadieskola. I bamba. Känns som jag har kommit långt i livet haha. Nej men jag är faktiskt väldigt glad och tacksam för mitt jobb. Att de anställde en outbildad 17- åring. Och det är roligt att jag fått utbilda mig lite på jobbet för att kunna stå i dieten själv och även stå i restaurangen själv. Att de liksom satsar lite på en.
Jag är ju sån att jag måste ha omväxling och variation i det jag gör. Så att åka runt till olika kök i hela Gunnared passar mig jättebra. Så jag trivs med hur det är nu. Sedan är detta inte något jag ser en framtid inom alls. Men just nu är det perfekt.

Nu ska jag titta lite på valvakan! Sedan ska jag sova gott efter en produktiv dag :)

Förvirring återspeglat i ord

Ibland önskar jag att jag inte tänker som jag gör. Att jag inte var så förbannat förnuftig. Min hjärna är en jävla besserwisser som mitt hjärta inte vill lyssna på. Men jag vet att jag har rätt. Det är det jävligaste. Jag vill inte ha rätt.

Däremot har jag låtit hjärtat ta över makten för en tid och inte ens lyssnat en halv sekund på hjärnan. För när det känns bra så tänker man inte. Då låter man sig bara uppfyllas av den underbara känslan. Men så kommer det stunder då det inte känns lika bra och då börjar man fundera. Man kommer fram till svaret men vill inte veta av det. Man vill uppfyllas av den underbara känslan igen. Den man en gång hade. Men man ska lita på alla sina känslor, inte bara de som är bra.

Jag tror att jag har en jävligt stark försvarsmekanism eller något. För jag tröstar mig själv med förnuft, sådana meningar som andra säger till en när man blivit sårad. Och jag hatar det. Jag överglänser mina egna känslor för att bli av med dem. Slippa dem. Men det är inte utan motstånd. Jag vill inte att det ska gå så fort, att förnuftet ska ha rätt. Jag vill inte lyssna på positiva tankar när jag är ledsen. Jag vill vara liten och bekymmerslös.