Förvirring återspeglat i ord

Ibland önskar jag att jag inte tänker som jag gör. Att jag inte var så förbannat förnuftig. Min hjärna är en jävla besserwisser som mitt hjärta inte vill lyssna på. Men jag vet att jag har rätt. Det är det jävligaste. Jag vill inte ha rätt.

Däremot har jag låtit hjärtat ta över makten för en tid och inte ens lyssnat en halv sekund på hjärnan. För när det känns bra så tänker man inte. Då låter man sig bara uppfyllas av den underbara känslan. Men så kommer det stunder då det inte känns lika bra och då börjar man fundera. Man kommer fram till svaret men vill inte veta av det. Man vill uppfyllas av den underbara känslan igen. Den man en gång hade. Men man ska lita på alla sina känslor, inte bara de som är bra.

Jag tror att jag har en jävligt stark försvarsmekanism eller något. För jag tröstar mig själv med förnuft, sådana meningar som andra säger till en när man blivit sårad. Och jag hatar det. Jag överglänser mina egna känslor för att bli av med dem. Slippa dem. Men det är inte utan motstånd. Jag vill inte att det ska gå så fort, att förnuftet ska ha rätt. Jag vill inte lyssna på positiva tankar när jag är ledsen. Jag vill vara liten och bekymmerslös.