Till alla rökare

Till alla rökare.
Min farmor är inte ens 80 år än. Hon ligger just nu och kämpar för sitt liv på sjukhuset. Hon kan inte andas själv. Under två års tid har hon åkt in och ut på sjukhuset, och fler gånger än jag kan hålla ordning på har hon hamnat på intensiven och givits 30 min till en timme kvar att leva.
Jag vill att ni tänker på alla ni påverkar med er rökning. Inte bara fysiskt med den passiva rökningen ni påtvingar folk i er omgivning. Tänk på alla de ni påverkar psykiskt när ni blir riktigt dåliga. Det är ingen snabb död ni har att se fram emot.
Jag kan säga er att det är en enorm psykisk stress att inte veta från den ena stunden till den andra om min farmor ska leva eller dö. Vill ni utsätta era nära och kära för den oron och ovissheten på det utdragna sättet det kommer bli?
Min farmor slutade röka helt efter den första gången hon blev livshotat sjuk. Men då hade hon ju redan fått lungsjukdomen KOL. och det blir man inte frisk från. Det är bara en fråga om tid då.
Så tänk på vilket lidande ni utsätter både er själva och era nära och kära för. Så länge ni röker är det oundvikligt. Förhoppningsvis har det inte gått för långt än. Förhoppningsvis spelar det fortfarande roll om ni slutar röka nu.

Carpe diem

Idag har en stor tung sten lyfts från mina axlar. Idag tog jag mod till mig och erkände skammen för att våga be om hjälp. Jag har inte förklarat det här helt och hållet för någon. Jag har bara berättat vissa delar olika ingående för några personer. Det har varit för stort och jobbigt och invecklat.
Det tog två år för mig att bearbeta stressen och bygga upp min självkänsla igen. Jag kan inte säga att jag är helt klar med det, men jag är i alla fall tillräckligt stark för att börja gå vidare nu. Röra mig framåt i livet.
Det är så stort att jag började gråta lättnadens tårar.
Jag har skjutit upp det så länge nu, och jag höll på att skjuta upp det idag med, tills jag såg en lapp som mamma hade lämnat på min plats vid köksbordet. Jag vet inte riktigt vad det var med den som fick mig att ändra mig. Den hade liksom ingenting med detta att göra. Men den fick mig att må bra, och sådana tillfällen måste man ta i akt. Det är lite som att köpa jeans. Man måste vara på riktigt bra humör för att orka med det, så när man väl är det måste man passa på att slå på stort och köpa många par. Idag passade jag på att ta tag i något av det jobbigaste jag varit med om i hela mitt liv.

Ibland är det bra att inte tänka alls

Första inlägget (på länge) för i år!

Okej första inlägget för i år. Det är sent, jag vet. Men det är fortfarande januari i alla fall! Vad har hänt sedan sist då? Massor. Kan ju dra en kort summering; Min födelsedag kom och gick, jag fick massa fina persenter, jag fick träffa Emmas nya pojk efter mycket om och men, jag påbörjade en ungdomsledarutbildning från svenska ridsportförbundet, jag gick med i ungdomssektionen på min ridklubb (där jag även har haft en del av ansvaret för hemsidan sedan i somras www.storasridklubb.com), jag var med på gymkhanauppvisningen på ridklubbens luciashow som pepparkaka, jag blev bjuden på julbord på liseberg av de underbara människor som äger hästen jag hjälper till att rida, jag jobbade som ett djur i december, jag köpte en presentpåse till hästägarna (Koffe och David) som inehöll lite godis, två filmer och det första jag någonsin köpt på systemet själv, nämligen en flaska rött. Julafton kom och gick och sedan orkade jag inte mer och blev sjuk och ungefär där passerade nyår också. Men jag hann bli frisk till dagen innan Josefin skulle åka tillbaka till Karlskrona så att vi kunde träffas och ha after-new-years-party, den kvällen tog oss till Styrbord Babord som överträffade mina förväntningar, dit kommer jag definitvt gå igen.
Det har varit en bio-månad, jag har sett Sherlock Holmes med familjen, Simon och Ekarna med mamma då vi hade en mor-dotter kväll med rastaurang och bio, och New Years Eve med Sandra och Jennifer då vi hade det lite mysigt hos Sandra innan och käkade hemmagjord pizza och snackade om resor och flytta hemifrån.
På ganska kort tid har jag ramlat av hästen, två gånger in i staketet så det gick sönder på två ställen, och en gång på den frusna marken så att hjälmen gick sönder. Detta resulterade dessbättre bara i massa blåmärken och lindrigare skrapsår, de värsta skadorna var en stor lårkaka som tog ett par månader innan det försvann och slutade göra ont, och självklart en rejäl smäll på självförtroendet.
Förra helgen avslutade jag ungdomsledarkursen med massa ny kunskap, inspiration och nya kontakter.
Det är väl i stora drag vad som har hänt såhär långt. Nu tänkte jag se om det över huvudtaget är möjligt att springa ute. I så fall ska jag ta en tur till farmor och hålla henne sällskap lite.
Arrivederci!