Carpe diem

Idag har en stor tung sten lyfts från mina axlar. Idag tog jag mod till mig och erkände skammen för att våga be om hjälp. Jag har inte förklarat det här helt och hållet för någon. Jag har bara berättat vissa delar olika ingående för några personer. Det har varit för stort och jobbigt och invecklat.
Det tog två år för mig att bearbeta stressen och bygga upp min självkänsla igen. Jag kan inte säga att jag är helt klar med det, men jag är i alla fall tillräckligt stark för att börja gå vidare nu. Röra mig framåt i livet.
Det är så stort att jag började gråta lättnadens tårar.
Jag har skjutit upp det så länge nu, och jag höll på att skjuta upp det idag med, tills jag såg en lapp som mamma hade lämnat på min plats vid köksbordet. Jag vet inte riktigt vad det var med den som fick mig att ändra mig. Den hade liksom ingenting med detta att göra. Men den fick mig att må bra, och sådana tillfällen måste man ta i akt. Det är lite som att köpa jeans. Man måste vara på riktigt bra humör för att orka med det, så när man väl är det måste man passa på att slå på stort och köpa många par. Idag passade jag på att ta tag i något av det jobbigaste jag varit med om i hela mitt liv.