Vi har så många föreställningar om hur det kommer att vara och vad det kommer att innebära att åldras, och oftast tänker vi på elände.
Vi är rädda för att bli sjuka, beroende av andra och ensamma.
Men i en undersökning om upplevd ensamhet så kom man fram till att det var fler unga som kände sig ensamma ofta eller ibland än äldre. Undersökningen gjordes på 20-30 åringar och 80-90 åringar. Man menar att detta kan bero på att 20-30 års åldern är den tid i livet då man flyttar hemifrån och ska bilda sig en egen social plattform och kanske också bilda par. Medan de gamla har funnit trygghet i sig själva och får ett ökat behov av att få vara för sig själv.
I dagens individualiserade samhälle rädda för att bli beroende av andra. Men vi har nog inte riktigt insett att vi som de sociala djur vi faktiskt är, alltid kommer att vara mer eller mindre beroende av varandra.
Vi behöver uppskattning och uppskattning kan vi bara få av andra. Vi behöver kärlek både att ge och ta emot, och då behöver vi någon att dela den med.
Jag tycker att det här med att det är viktigt att ha ett stort kontaktnät är intressant, för det säger ju emot det här med att inte vilja vara beroende av andra lite grann. Och då blir det lätt fel för man ska ju ha många kompisar, för ju fler man känner desto mer populär är man.
Men det är de allra närmaste vännerna som håller en borta från ensamheten. Att man har någon att ringa klockan två på natten om man verkligen skulle behöva det. Trots att man har många vänner så är det nog inte så många man kan göra så med. Så då spelar antalet vänner egentligen inte så stor roll, utan det blir graden av vänskap som betyder något.
Om man då inte vill vara beroende av någon blir det svårt att behålla nära vänner. Och om man är inne på att skaffa sig ett stort kontaktnät blir det lätt att man får mindre tid för de närmaste vännerna.
För god vänskap är en färskvara, den måste näras regelbundet.
Och har man inga nära vänner så känner man sig ensam, trots det stora kontaktnätet.
Våga vara beroende av andra!
Visa och klockrena ord. Det stämmer så väl! Det tog mig 15 år att inse att man inte klarar sig själv, att vi människor faktiskt är beroende av andra. Nu önskar jag att jag hade kommit på det tidigare.
SvaraRaderaJa det tog mig nog 16-17 år för mig att inse det! Men det brukar vara så i den åldern när man är så sjukt trött på att vara så bunden vid familjen. Man vill och kan ju klara sig själv! Tycker man.
SvaraRaderaJag har dessutom alltid haft svårt att öppna mig för andra, alltså kompisar och så. Men jag vet inte jag har börjat öppna mig mer och mer, och bry mig mer om andra... man kan säga att jag har blivit öppen för kärlek.
Att våga älska andra och bli älskad tillbaka. Att våga vara beroende av sina vänner.
Känna att med dem kan man ta sig igenom vad som helst, bara man har dem.
Jag önskar också att jag ahde kommit på det tidigare, men jag ångrar det inte alltför mycket utan är istället glad för att jag äntligen har insett att det är så. Så att jag kan fortsätta med ett underbart liv i kärlek till människorna omkring mig.