Dessa italienska vanor för med sig att släkten är stor, att vi ofta samlas kring matborden hos varandra och äter stora måltider, att vi har starka band till varandra, mer som familj än som mostrar, morbröder och kusiner. Det finns ingen i släkten som är ovän med varandra, tvärtom blir vi avundsjuka när bara några få träffas och hittar på något tillsammans. Alla vill vara med.
Jag har alltid tagit detta som en självklarhet. Jag vet inte varför egentligen, men att man har stor släkt och att man träffas ofta allihopa. På senare år har jag förstått att jag nog har en ganska speciell släkt. I alla fall att det inte är den vanligaste. Men jag önskar att alla andra hade haft det likadant, för jag uppskattar min släkt/familj så himla mycket. Det är en sådan stark känsla av tillhörighet, trygghet och kärlek. Att veta att man har så många omkring sig som verkligen bryr sig om en vad som än händer.
Vänner är en sak, familj en annan. Hur bra vänner man än har så är blod tjockare än vatten. Familjens band kan aldrig klippas. Det är en annan sorts kärlek som man måste vårda ömt även om den är hiskeligt stark. När det gäller familjen kan man bli förlåten endast för att de alltid älskar en, även om man måste krypa till korset och erkänna att man gjort fel eller vad det kan handla om.
Bara att umgås med min släkt gör mig glad. Om jag har en dålig dag, månad eller år så försvinner allt sådant när jag är med min släkt. Det spelar ingen roll vem av dem det är, oftast är det som sagt flera samtidigt. Och jag går alltid ifrån dem med ökad styrka att möta världen.
I helgen åkte jag upp till Norrköping där min moster och två kusiner bor. De träffar jag alldeles för sällan. På fredag är det släktkalas för min kusin som fyller år och det blir mycket mat och prat. Det ser jag fram emot, som alltid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar