Ibland känns det som att jag inte passar in i den här världen, eller i alla fall den här tiden. Det känns som om jag egentligen borde levt tidigare på någon annan plats. Eller så är det bara det att jag längtar till en annan plats och en annan tid. Men jag vet inte varför. Samtidigt så trivs jag jättebra här i Sverige, Göteborg, Angered. Och jag trivs med de människor jag har runt omkring mig. Men jag tror inte riktigt jag uppskattar dem så mycket som jag borde.
Jag har nog varit lite självisk det senaste året. Bara tänkt på mig själv. Det är nog därför jag inte har varit riktigt lycklig. Man ska inte tänka på sig själv för mycket, det är bättre att tänka på andra. Självklart ska man inte glömma bort sig själv, men om man märker att man inte uppfattar vad ens vän svarar på ens fråga eftersom man är för upptagen med att tänka på annat, tja, då ska man nog ta och varva ner ett slag och tänka efter på vad det var man tänkte på och försöka inrikta sig på någon annan än en själv ett tag.
Jag vet vad jag måste göra för att förverkliga mig själv och mina ideal, för som det är nu följer jag dem inte.
Jag måste ut och röra på mig regelbundet, springa, och göra yoga. Till att börja med. Sedan måste jag också tänka på vad jag tänker på, vad jag säger och vad jag bryr mig om. Spela inte efter andras regler. Följ inte med strömmen. Lyssna till hjärtat och förnuftet. Ställ mig själv frågor varje dag. Behövs detta? Varför är detta så viktigt att jag måste gräma mig över det? Vad finns det för anledning att jag ska lägga energi på den här känslan?
Släpp det. Lev i nuet, längta inte för mycket, tänk inte bakåt, tänk nu.
Jag vet ju vad jag ska och måste göra, men varför är det då så svårt att göra det? Jag har en gång haft det, varför tappade jag det och varför är det så svårt att få tillbaka det?
Den här texten skrev jag i mitten av 2:an på gymnasiet. Det märks att jag redan då var alldeles för stressad. Och då har jag ändå inte tagit med det sista jag skrev som skrämde mig lite nu när jag läste det. Men det var ingenting mot vad jag är nu. Fast på ett sätt är det annorlunda nu. För nu är det som att jag har två sidor. Den ena där jag inte orkar bry mig längre...det är nog den sidan som är mest förstörd. Den andra där jag blir ännu mer stressad för att den första sidan inte bryr sig. Detta låter som jag är schizofren men riktigt så illa är det inte :P
Jag har alltid genom hela mitt liv varit glad och positiv och full av energi och livsglädje. Det är sådan jag är. Men stressen äter upp det, äter upp mig. Jag känner mig så fruktansvärt ensam och hjälplös i detta. Trots att jag vet att jag har många underbara människor som står runt mig och stöttar mig. Men i slutändan är det ändå bara jag som kan ändra på mig. Kanske kan folk runtomkring hjälpa och underlätta mer än jag tror. Men jag är en fighter och en som vill klara sig själv. Så jag kanske får skylla mig själv att jag känner mig ensam.
Något jag har lärt mig i alla fall är att livet blir aldrig som man har tänkt sig. Man kan inte planera någonting. Så egentligen borde man släppa lite på kontrollen och leva dag för dag. Det är handlingarna man gör idag som räknas. Man kan inte tänka att ja men jag gör ändå det där imorgon eller nästa vecka, för då förlorar man ju bara massa tid. Inte undra på att tiden går fort och man inte hinner med.
ATT VARA STARK ÄR ATT KÄMPA NÄR ENS TRO ÄR SOM SVAGAST. ATT VINNA ÖVER SIG SJÄLV, INTE NÅGON ANNAN.
_______________________________________________________
Det här skrev jag för ett år sedan på facebook. Det finns så mycket att skriva om stress att jag inte vet var jag ska börja. Avsluta finns inte på kartan. Idag är jag fortfarande inte helt fri från den stress jag ådrog mig i mitten av gymnasiet. Jag är mycket bättre, jag hittar tillbaka till mig själv steg för steg och insikten av framstegen ger mig ytterligare energi.
Idag skulle jag vilja tillägga något till det sista jag skrev med stora bokstäver. Nämligen att det att vara stark är också att tillåta sig att vara svag ibland och att inse sina begränsningar.
Med tiden har jag insett att jag inte är ensam om den här sortens stress, även om den ser olika ut från individ till individ. Jag har också insett att jag inte klarar av att hantera den själv, utan behöver hjälp på olika sätt. Det har jag också fått, jag har sträckt ut mig efter olika människor som hjälpt mig att ta mig igenom det värsta. Men jag tror inte alla de vet om att de har gjort det. Ibland känns det skönt att inte behöva förklara något, utan bara få vara. Så kan man förklara när man är redo.
Jag har mer att berätta för den som vill lyssna, men det tar vi en annan gång.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar