Just nu borde jag inte alls sitta och skriva här. Jag har nämligen privilegiet att få gå upp i gryningen och jobba imorgon. Men jag läser en bok just nu där jag kom över en så fin dikt om döden. Och jag har tänkt på döden rätt mycket det senaste faktiskt. Som när jag åkte förbi kyrkogården mellan Svingeln och Ullevi Norra, där det står just "Tänk på döden" ovanför ingången. Inte "De döda" utan "döden". För mig blir det ungefär samma sak som att säga "uppskatta livet", fast samtidigt inte. Tänk bara på döden. Jag har funderat över vad som egentligen menas med uppmaningen nästan varje gång jag åkt förbi där. Men det kan vi ta en annan gång. Nu ska jag ägna en fin tanke åt döden, och dela med mig av den fina dikten från en mamma till sina döttrar.
Gråt inte vid min grav
jag är inte där,
jag är vårvindarnas luftström
jag är vinterns gnistrande snötäcke
jag är sommarsädens solsken
jag är höstens stilla regn
När ni vaknar om morgonen
är jag fåglarna som plötsligt
väcker er ur stillheten och
jag är stjärnans blida sken om natten.
Gråt inte vid min grav
Jag är inte där, jag är inte död.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar